Fans och the Gooner Review

Helgens seger och badboll sitter fortfarande i. Tyvärr överspeglas detta av Bhamfansens skrikanden på Emirates i lördags. Jag hade missat det och egentligen vet jag inte om det är lönt att ta upp ämnet igen, men vafan, here we go.

Först var det Unitedfansen som gapade över Wengers påstådda pedofili, nu ställde sig Birminghams fans och skrek: There's only one Martin Taylor. Inte i närheten av ok enligt mig men det är med en viss sorgsenhet jag säger det, jag är inte förvånad.

Supportrar tar lätt på sig manteln för att axla klubbens image. Vi i Arsenal anser oss vara lite bättre än alla andra eftersom vi klarar av att vara en toppklubb utan att köpa spelare för fantasisummor. Vi spelar snyggt och ser ner på alla som spelar fult, vi klappar oss själva på axeln för att vi spelar vacker fotboll och använder det som argument när vi inte vinner osv. Chelsea blir anklagade för att köpa massa spelare trots att de inte gör det på samma sätt längre och därför försvarar de sig med att andra också köper spelare. De säger att vi andra är avundsjuka. Hela Manchester har ett lillebrorskomplex gentemot London och tävlar om just komplexet med Liverpool och därför hatar dessa varandra. Klubbar med mestadels engelska spelare säger att Arsenal är en utlänningsklubb och ställer sig själva bakom det nationalistiska synsättet om den Brittiska överhögheten men höjer inte ett ögonbryn när en av deras tre utlänningar gör ett mål eller räddar en straff.

Poängen jag vill komma fram till är att eftersom klubben beordrar spelare att spela hårt och fult mot lag som Arsenal så tar sig fansen på att försvara synsättet genom att hylla spelare som bryter ben och eller skickar iväg dem över sidlinjen. "Vi är kanske inte så bra på fotboll men vi kan fanimig sparka ner er". "Vi kan inte vinna mot er men minns ni förrförra året då bröt vi benet på er spelare, så jävla bra".

Jaja, vi lämnar det nu. Vad Wenger tycker om det står på hemsidan och det får vara nog.

Idag trillade min Gooner Review 08/09 ner i brevlådan, eller rättare sagt genom brevinkastet. För de som glömt så var det en jävla pissäsong. Och som det påpekas i slutet av den så har jag som tittare än en gång betalt pengar för att plåga mig igenom den pånytt.

Det är jävligt inspirerande att titta på DVDn eftersom man får se hur mycket folk som är involverade och så passionerade i Arsenal. Det ges jävligt många bra kommentarer och som svensk är det jävligt lätt att missa just supportersnacket före och efter matcherna och närheten till allting som händer i klubben. Den kostar dryga 16 pund att beställa så skrapa botten av spargrisarna och ta er in på The Gooner Review för att skaffa den. Den är inte vidare glad men jag är säker på att den fyller sitt syfte om ni sätter på den nån gång då ni mår riktigt bra och vill komma ner på jorden lite. Eller bara vill skratta åt eländet. Bland annat ger ett antal Gooners (med Nick Hornby i spetsen) sin syn på 4-4 mot Sp*rs, shareholders meeting, Arshavin och den utbuade Eboue.

Tyvärr, och det är ett stort tyvärr som de också beklagar, så har de inga rättigheter att visa något fotbollsmaterial från t.ex. Premier League vilket hade gett DVDn jävligt mycket mer!

Clichy är tillbaka för Champions Leaguespel medan både Theo Walcott och tadaaaamm: Rosicky missar matchen. Truppen finns här. Alltid när Rosicky utelämnas ur truppen undrar jag om jag får se honom igen i Arsenal. Sad but true.

Enough is enough och imorgon ger vi oss in på AZ lite mer!