På väg till Wembley. Det var ett tag sen sist. Nu bär det av den 27e februari. Den förmodade ångesten mot Ipswich fick man som ett brev på posten. Första halvlek var en enda orgie i missade halvchanser. Bendtner var magnifik; för att vara en striker så slår han de bästa inläggen i Arsenal. Det är lustigt att se samma signaturer på samma forum racka ner på Nicklas match efter match trots att han är en av de bästa på plan.
Målet var lika magnifikt som viktigt. Svepande boll från Wilshere tas ned av Bendtner med en yttersida i full fart för att sedan dra en back med en fin liten vrickning och sedan glida förbi nästa man med en touch och sedan precissionscurla bollen in i mål. Henry hade inte gjort det bättre.
Resten var formalia. Arshavin gör två assist i en för övrigt lika tam match som vanligt för ryssens del. Koscielny gjorde "fan vad fet jag är" målgesten och Cesc pillade in den mellan benen på målvakten (yeah I said it). Och pang så ska vi spela en efterlängtad final och förhoppningsvis vinna den där titeln som vi behöver skitnödigt mycket.
Nu till lite mer smålustiga begivenheter. Andy Gray får kicken från Sky. Efter att han skojat friskt med Richard Keys om kvinnliga domares kvalifikationer så drar Sky upp en annan incident (tydligen bad Gray en kvinnlig medarbetare att stoppa ner mikrofonen i hans byxor) och lämnar det som anledning till kicken. Att både Gray och Keys är två rövhål vet man ju sedan länge men de har lyckats hålla masken (förutom en del missar här och var) så länge de varit i sändning. Nu glömde de att mickarna var på och Gray får tacka för sig.
Nåja, Keys och Gray är rövhål. Deras kommentarer går dock ut över fler. Förutom Sian Massey (linjedomaren) så är nog inte Kenny Dalglish speciellt nöjd med Gray. Keys, Gray och Kenny måste ha träffats ganska många gånger och som rediga gubbgubbar har väl kvinnor diskuterats på alla möjliga vis. Slutsatsen att Kenny har ungefär samma uppfattning om kvinnor som Keys och Gray är inte speciellt långt borta.
Så som seriös bloggare tänker jag peka ut Kenny Dalglish som en uttalad sexist och snuskgubbe.
F.ö. så är det underhållande att läsa kommentarerna på ABs artikel. Tydligen tycker ett gäng gubbar (?) att det hela bara är trams och klassar det hela som PK. Eftersom det tydligen är PK att ta itu med sexism på arbetsplatser och åtgärda dylika missförhållanden så ber jag att få gratulera dessa herrar. By the way, I was being sarcastic.
PK hade varit att säga att kvinnor visst kan offsideregeln när de uppenbarligen inte kan den. Nu kan kvinnor bevisligen offsideregeln (Sian hade ett antal korrekt bedömda offsideavvinkningar) och därmed kan det knappast vara på plats att vara varken K eller PK.
onsdag 26 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Ambivalens över intresset
Vi börjar med att backa ett par år och så tänker vi över känslorna som ploppar upp när vi smakar på orden: Carling Cup, mmmmm. Namn som Jay Simpson, Nacer Barazite och Sanchez Watt samt ett helt gäng andra dyker upp i minnet. Man brydde sig inte ett skit mer än att det skulle bli förbannat kul att se Arsenals kommande generation rasta Wigan eller Sheffield United. Nu har visserligen några spelare krånglat sig vidare in i a-laget men när det begav sig rankades Carling Cup som det minst prioriterade för Arsenals vidkommande.
Spola framåt och ta-daa nu satsas det banne mig på titeln. Redan för ett år sedan ställde jag mig själv frågan här i bloggen om det inte var dags att ta även denna cup på lite allvar. Det var ett första tecken på att titeldesperationen som vi har blivit påprackade av media, motståndarfans och neutrala ganska lång tid hade börjat gnaga på vårt samvete. Kanske var det Sp*rs titelvinst som satte spiken i kistan, jag menar, om Sp*rs har tagit en titel senare än oss så blir det reaktion. Och inte mig emot.
Jag tycker fortfarande att det är en reservlagscup. Däremot är det så att Arsenal inte har haft tillräckligt bred trupp för att spela ett reservlag utan att ha behövt blanda in åtminstone 6 juniorer i startelvan. Så är inte fallet längre. Förutom att vi är i semifinal mot ett championshiplag (vilket ska vara vinst 8 dagar i veckan) så känner jag suget efter att täppa till truten på förstå-sig-påare. Visst, de kommer att använda samma förklaring som vi själva använt i ganska många år, att det är en nerprioriterad cup, och vi kommer att använda deras retorik att det numera är slut på titeltorkan.
Det som också behöver ingjutas i truppen är en vinnarkultur. En mentalitet som måste sätta sig ordentligt i väggarna på Emirates och i huvudena på våra spelare och sedan plockas fram under vårspurten i ligan, FA-cupen och i Champions League. Man kan säga mycket om Sp*rs, även om det mesta är totalt meningslöst, men de har bevisligen vunnit Carling Cup, följt upp det med en fjärdeplats i ligan och sedan gått vidare från gruppspelet i Champions League.
Innerst inne känner jag en melankolisk oro över var våra ambitioner ligger. När "vi satsar på att vinna ligacupen" blev en tanke att vänja sig vid frågar man sig också om det är där ribban ska ligga? Ska vi sänka oss till Aston Villas, Evertons, Sunderlands eller Boltons målsättningar? Jag försöker tysta dessa tankar med att poängtera det "nödvändiga" steget att börja med att vinna de enkla cuperna innan vi går på de större. Tyvärr skriker som vanligt tankarna högre än det påtvingade förnuftet. Bittert men sant.
Som jag skrev innan så finns det inte att varken kryssa eller förlora på hemmaplan mot ett championshipgäng. Så jag räknar med att vi går vidare. Det ska väl dock antas att vi inte gör mål förrän i 80e eller något, bara för att knyta ett par extra knutar på ett redan gravt intrasslat nervsystem.
Get in there!
Spola framåt och ta-daa nu satsas det banne mig på titeln. Redan för ett år sedan ställde jag mig själv frågan här i bloggen om det inte var dags att ta även denna cup på lite allvar. Det var ett första tecken på att titeldesperationen som vi har blivit påprackade av media, motståndarfans och neutrala ganska lång tid hade börjat gnaga på vårt samvete. Kanske var det Sp*rs titelvinst som satte spiken i kistan, jag menar, om Sp*rs har tagit en titel senare än oss så blir det reaktion. Och inte mig emot.
Jag tycker fortfarande att det är en reservlagscup. Däremot är det så att Arsenal inte har haft tillräckligt bred trupp för att spela ett reservlag utan att ha behövt blanda in åtminstone 6 juniorer i startelvan. Så är inte fallet längre. Förutom att vi är i semifinal mot ett championshiplag (vilket ska vara vinst 8 dagar i veckan) så känner jag suget efter att täppa till truten på förstå-sig-påare. Visst, de kommer att använda samma förklaring som vi själva använt i ganska många år, att det är en nerprioriterad cup, och vi kommer att använda deras retorik att det numera är slut på titeltorkan.
Det som också behöver ingjutas i truppen är en vinnarkultur. En mentalitet som måste sätta sig ordentligt i väggarna på Emirates och i huvudena på våra spelare och sedan plockas fram under vårspurten i ligan, FA-cupen och i Champions League. Man kan säga mycket om Sp*rs, även om det mesta är totalt meningslöst, men de har bevisligen vunnit Carling Cup, följt upp det med en fjärdeplats i ligan och sedan gått vidare från gruppspelet i Champions League.
Innerst inne känner jag en melankolisk oro över var våra ambitioner ligger. När "vi satsar på att vinna ligacupen" blev en tanke att vänja sig vid frågar man sig också om det är där ribban ska ligga? Ska vi sänka oss till Aston Villas, Evertons, Sunderlands eller Boltons målsättningar? Jag försöker tysta dessa tankar med att poängtera det "nödvändiga" steget att börja med att vinna de enkla cuperna innan vi går på de större. Tyvärr skriker som vanligt tankarna högre än det påtvingade förnuftet. Bittert men sant.
Som jag skrev innan så finns det inte att varken kryssa eller förlora på hemmaplan mot ett championshipgäng. Så jag räknar med att vi går vidare. Det ska väl dock antas att vi inte gör mål förrän i 80e eller något, bara för att knyta ett par extra knutar på ett redan gravt intrasslat nervsystem.
Get in there!
söndag 23 januari 2011
Frekvens noll
Har inte blivit mycket skrivet här på sista tiden. Efter förlusten mot Sp*rs lades allt vad ideellt fotbolls- tänkande/skrivande på hyllan. Givetvis plågade man sig själv med att kolla på vareviga match precis som vanligt men när jag tänkte blogga så uppmärksammade jag att jag glömt sätta en rubrik på det senaste inlägget. Bloggverktyget fyllde i det hela med "No Title" vilket var ett lite för starkt tecken för att jag skulle orka.
Men nu sitter jag här igen. Efter att ha spelat ut Wigan hemma, sett RvPs första engelska hattrick och efter att ha missat en fantastisk mängd med målchanser så känns våren riktigt intressant. Ute är det dock januari. Om det finns någon som tycker att januari är en trevlig månad så kan väl de anmäla intresse för snarast lediga tid på rikets främsta lobotomeringsklinik. Det är ju för fan bara grått ute, slasksörja på marken och precis när eländet är på väg att ta slut så vet man lik förbannat att det kommer ett par decimeter snö i februari/mars för att vrida tillbaka klockan till januari igen.
Vad gäller Arsenalbetittande på plats i London så verkar det mörkt. Tid finns det överflöd av men de stekta sparvarna flyger inte in i munnen av sig själv och ekonomin är körd i botten. Därmed får man stå ut med taskiga streamar med kommentatorer som talar på de mest obegripliga språk (läs holländska, mongoliska och valfritt afrikanskt klickspråk). Trots den deprimerande ekonomiska sitsen jag personligen befinner mig i så oroar jag mig så mycket mer för hur fan vi ska fixa en vettig mittback i januarifönstret. Finns det någon på marknaden som man faktiskt vill ha? Samba -pass, Upson -pass-förihelvete-pass, Cahill -meh killen spelar i Bolton av en anledning, Spahic -tackmennejtack.
Önskelistan:
Thiago Silva (Milan): galet bollsäker, relativt snabb, bra på huvudet men ibland otäckt nonchalant.
Vidic (Man Utd): Kommer inte hända men om man får drömma lite så är serben drömvärvningen.
Sen är det nog inte fler jag skulle vilja ha utom möjligtvis Arne Friedrich, mest för att han är tysk.
Övriga transferspekulationer är i min värld totalt ovidkommande. Möjligtvis förtjänar en grupp Arsenalsupportrar en kommentar. De som tycker att det är vettigt att sälja Arshavin och Vela till förmån för Hazard och Chamberlain är nog de mest verklighetsfrånvända jävlarna som någonsin har spelat FM. Visst är grabbarna intressanta men folk har börjat tro att spelarköp är samma sak som att spela texas hold'em på internet. Man satsar mängder med pengar på dam tio och hoppas att man ska träffa floppen. Ibland funkar det men oftast inte. Och när man har Arshavin, ett ess, och Vela, en sjua, och får stryk av andra bättre händer så lägger man sig. Fold. Fail.
Ok, pokerliknelsen gick inte riktigt hem, men vafan, missförstå mig rätt; om man har en jävligt bra spelare som man med ett objektivt öga förstår har ett par år kvar på toppen så ska man väl förfan inte sälja honom bara för att han har en svacka. Statistik är det mest överskattade hjälpmedlet för att kamma hem billiga poänger men trots allt är det ett hjälpmedel. Arshavin har jävligt bra mål- och assiststats. Jämför honom med Rosicky som av någon anledning får massor med sympatier trots att han inte bidrar till ett skit (och det säger jag som ett stort Rosickyfan). Ibland tror jag att det smartaste en spelare i Arsenal kan göra är att dra på sig en riktigt jobbig skada eftersom det medför ett oändligt förtroende från fansen. Med detta sagt så vill jag inte sälja Rosicky heller. Vela kan jag avvara.
Nog för idag. Tro fan att det har börjat snöa igen. Fuckin' hell.
Men nu sitter jag här igen. Efter att ha spelat ut Wigan hemma, sett RvPs första engelska hattrick och efter att ha missat en fantastisk mängd med målchanser så känns våren riktigt intressant. Ute är det dock januari. Om det finns någon som tycker att januari är en trevlig månad så kan väl de anmäla intresse för snarast lediga tid på rikets främsta lobotomeringsklinik. Det är ju för fan bara grått ute, slasksörja på marken och precis när eländet är på väg att ta slut så vet man lik förbannat att det kommer ett par decimeter snö i februari/mars för att vrida tillbaka klockan till januari igen.
Vad gäller Arsenalbetittande på plats i London så verkar det mörkt. Tid finns det överflöd av men de stekta sparvarna flyger inte in i munnen av sig själv och ekonomin är körd i botten. Därmed får man stå ut med taskiga streamar med kommentatorer som talar på de mest obegripliga språk (läs holländska, mongoliska och valfritt afrikanskt klickspråk). Trots den deprimerande ekonomiska sitsen jag personligen befinner mig i så oroar jag mig så mycket mer för hur fan vi ska fixa en vettig mittback i januarifönstret. Finns det någon på marknaden som man faktiskt vill ha? Samba -pass, Upson -pass-förihelvete-pass, Cahill -meh killen spelar i Bolton av en anledning, Spahic -tackmennejtack.
Önskelistan:
Thiago Silva (Milan): galet bollsäker, relativt snabb, bra på huvudet men ibland otäckt nonchalant.
Vidic (Man Utd): Kommer inte hända men om man får drömma lite så är serben drömvärvningen.
Sen är det nog inte fler jag skulle vilja ha utom möjligtvis Arne Friedrich, mest för att han är tysk.
Övriga transferspekulationer är i min värld totalt ovidkommande. Möjligtvis förtjänar en grupp Arsenalsupportrar en kommentar. De som tycker att det är vettigt att sälja Arshavin och Vela till förmån för Hazard och Chamberlain är nog de mest verklighetsfrånvända jävlarna som någonsin har spelat FM. Visst är grabbarna intressanta men folk har börjat tro att spelarköp är samma sak som att spela texas hold'em på internet. Man satsar mängder med pengar på dam tio och hoppas att man ska träffa floppen. Ibland funkar det men oftast inte. Och när man har Arshavin, ett ess, och Vela, en sjua, och får stryk av andra bättre händer så lägger man sig. Fold. Fail.
Ok, pokerliknelsen gick inte riktigt hem, men vafan, missförstå mig rätt; om man har en jävligt bra spelare som man med ett objektivt öga förstår har ett par år kvar på toppen så ska man väl förfan inte sälja honom bara för att han har en svacka. Statistik är det mest överskattade hjälpmedlet för att kamma hem billiga poänger men trots allt är det ett hjälpmedel. Arshavin har jävligt bra mål- och assiststats. Jämför honom med Rosicky som av någon anledning får massor med sympatier trots att han inte bidrar till ett skit (och det säger jag som ett stort Rosickyfan). Ibland tror jag att det smartaste en spelare i Arsenal kan göra är att dra på sig en riktigt jobbig skada eftersom det medför ett oändligt förtroende från fansen. Med detta sagt så vill jag inte sälja Rosicky heller. Vela kan jag avvara.
Nog för idag. Tro fan att det har börjat snöa igen. Fuckin' hell.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
