Det var Taksin Shinawatra (?) och Svennis som satte igång City hypen. När den ene inte kunde betala eller skaffa spelare för den delen var det tack och hej. Bygget plockades upp av Abu Dhabi-gruppen och i den vändan köptes en viss Emanuel Adebayor från Arsenal. The-30-goal-one-season-wonder förstod att det fanns pengar i City och när de "riktiga" storklubbarna inte ville ha en nyckfull Togoles som på fritiden bråkade med grannens treåring om gungorna i lekparken fick City of Manchester Stadium duga. Idioten som köpte honom? - Mark Hughes.
Det finns vissa saker som enbart händer för att de "ska" hända. Före detta Arsenal-spelare gör alltid, och då menar jag alltid, mål på oss. De och Drogba. Det slår inte fel. Fråga missfostret Bentley, hjälten Eduardo och en viss Adebayor. Vissa spelar (inte alltför ofta eftersom bänken ska hållas varm) för Sp*rs andra får stående ovationer på Emirates och så har vi de som springer 100 m för att fira framför sina gamla fans bara för att visa att man inte har nån klass alls.
Nu har vi äntligen fått revansch. City tvålades till och Adebayor gick mållös av planen. 3-0 på bortaplan mot en titelaspirant som slog Chelsea känns så jävla bra. Nasri är tillsammans med Wilshere säsongens spelare i Arsenal. Tydligen kan även Fabianski göra bra matcher och det känns ju jävligt skönt. All the best to Flappy!
Men givetvis ska det fokuseras på utvisningen. Mancini tror att de skulle vunnit 11 mot 11. Jag förstår inte resonemanget som förs i olika tv-kanaler, på forum och i tidningar. Utvisningen är inget som plockas fram ur ingenstans utan ett resultat av en missbedömd tackling i en målchanssituation. "Ska man följa regelboken så är domslutet rätt", har jag sett/hört på så många ställen att öronen blöder och ögonen tåras.
Ska vi inte följa regelboken så att matchen kan få fortsätta med lika många spelare på plan? Ska vi inte göra det bara på test? Vi backar bandet och låtsas som att det Boyata gjorde inte hände! Vi kör ett komprimerat justitiemord eftersom matchen blir jämnare och lagen kan spela på lika villkor!
När de flesta hatar domarmisstag och delar ut gratis syntester till uruguayaner då är det på sin plats att drömma lite om hur saker kunde ha blivit.
Att det blir en diskussion om det hela är knäppt i sig. Utvisningen är en konsekvens av hur Arsenal spelar. Vi spelar offensivt och förr eller senare hamnar vi i situationer där försvararen kan bestämma sig för att fälla våra spelare eller skita i det. Häng ut Boyata istället. Visst han är ung och oerfaren och gör misstag så att hänga ut honom är givetvis inte snyggt men bespara mig för helvete spaltmeter med spekulationer.
Ge lite cred till Clattenburg som inte alltid har alla hästar hemma och när han nu har det så kan han väl få en klapp på axeln istället för att hamna i vägen för drömmares utopier.
Till slut tänkte jag be om ursäkt å Arsenals sida. Förlåt för att vi spelar bländande fotboll som sätter motståndare i jobbiga situationer där de måste välja mellan att ta en utvisning eller inte.
Piss off!
måndag 25 oktober 2010
onsdag 20 oktober 2010
Mind games
Det skrivs väldigt sällan i den här bloggen. Well... jag antar att jag inte har så mycket ork att lägga på blogginlägg och istället för att skriva skit väljer jag att inte skriva alls. Nu händer det dock att orken finns där eller åtminstone att exceptionella uppstår. Nu var det upplagt för att något fint och rörande skulle inträffa och då får man passa på och plita ner ett par rader.
Hade det varit en vanlig match hade man lika gärna kunnat skriva spaltmeter om Jack Wilshere som slår igenom med buller och bång. Förutom Arsenalsupportrar som jag själv som sett Jack ett par år nu trots att han bara är 18 så hyllas han av egentligen alla just nu. Detta trots att han hittar på skit i princip i varje match. Tyvärr finns där en del benknäckartendenser och tar inte Wenger tag i det ordentligt så är Jack en liten herre som kan få mr Wenger att bita sig i röven för sina principer. Såja, Wilshere avklarad.
Tillbaka till 5-1 mot Donetsk. Känns inte vidare lönt att skryta med målrekord över 3 matcher (14 st) eller Chamakhs rekord med mål i sex raka CLmatcher. Däremot var Eduardo tillbaka på Emirates med sitt nya lag. Och han gjorde kvällen. Gooners ställer sällan upp och bjuder till med en grym inramning på hemmamatcherna och så var inte fallet denna kvällen heller. Knäpptyst i en halvtimme sedan bröts tystnaden med skanderandet av Eduardos namn. Det var vackert, det var högljutt och framförallt var det värdighet på en hög nivå. Sällan har jag varit så stolt över våra fans. För det känns som att vi (Arsenal) på något underligt sätt är ansvariga för det som Martin Taylor gjorde mot Eduardo och därmed konsekvensen att han försvann från klubben. Det är en konstig känsla eftersom Eduardo inte har gjort speciellt mycket för klubben på planen mer än att han varit oerhört ödmjuk och värdig. En Arsenalspelare i perfektion som fått ta en massa skit.
Först kom benbrytandet att handla om hur fin och trevlig Taylor är och inte alls om konsekvensen av hans "trevlighet". Sedan efter rehab så filmade Eduardo en (1) gång och helt plötsligt skulle Uefa hänga ut någon för något som alla gör och taadaaa vem fick ta skiten? Eduardo. Under tiden gjorde de nya ansträngningarna sig påminda och småskador blev vardag och formen infann sig aldrig. För att fortsätta spela fotboll behövde Eduardo spela alagsfotboll och den tiden fanns inte i Arsenal så det blev Ukraina.
Och nu var han tillbaka. På bänken. Jag var rädd att han inte skulle få spela alls och sjöng med de otaliga gånger som våra fans struntade i att hylla vårt lag som piskade in 5 mål och istället vrålade efter Eduardos ankomst.
Eeeeeeeeeeeduuuuaarrrdoooooo.
Sen kommer han in och visst fan gör han mål. Ett riktigt klassavslut. Och vi applåderar. Visst vi har 5-0 och kan bjuda på det men jag tror fan att vi hade applåderat målet om det så var matchens enda. Jag hade gjort det. Och jag vet inte varför. Hur fan har människan lyckats sätta sig i huvudet på mig så jävla hårt att jag inte hade brytt mig om att han sabbat för laget jag följer tjugofyra-sju?
Det måste bero på hans klass. Som spelare och människa. Han har blivit Arsenallegend trots att han varit skadad mer än han spelat. Kanske är det för att han gjorde mål när jag såg min första match på Emirates mot West Ham första januari 08. Det är svårt att säga.
All the best Eduardo!
Hade det varit en vanlig match hade man lika gärna kunnat skriva spaltmeter om Jack Wilshere som slår igenom med buller och bång. Förutom Arsenalsupportrar som jag själv som sett Jack ett par år nu trots att han bara är 18 så hyllas han av egentligen alla just nu. Detta trots att han hittar på skit i princip i varje match. Tyvärr finns där en del benknäckartendenser och tar inte Wenger tag i det ordentligt så är Jack en liten herre som kan få mr Wenger att bita sig i röven för sina principer. Såja, Wilshere avklarad.
Tillbaka till 5-1 mot Donetsk. Känns inte vidare lönt att skryta med målrekord över 3 matcher (14 st) eller Chamakhs rekord med mål i sex raka CLmatcher. Däremot var Eduardo tillbaka på Emirates med sitt nya lag. Och han gjorde kvällen. Gooners ställer sällan upp och bjuder till med en grym inramning på hemmamatcherna och så var inte fallet denna kvällen heller. Knäpptyst i en halvtimme sedan bröts tystnaden med skanderandet av Eduardos namn. Det var vackert, det var högljutt och framförallt var det värdighet på en hög nivå. Sällan har jag varit så stolt över våra fans. För det känns som att vi (Arsenal) på något underligt sätt är ansvariga för det som Martin Taylor gjorde mot Eduardo och därmed konsekvensen att han försvann från klubben. Det är en konstig känsla eftersom Eduardo inte har gjort speciellt mycket för klubben på planen mer än att han varit oerhört ödmjuk och värdig. En Arsenalspelare i perfektion som fått ta en massa skit.
Först kom benbrytandet att handla om hur fin och trevlig Taylor är och inte alls om konsekvensen av hans "trevlighet". Sedan efter rehab så filmade Eduardo en (1) gång och helt plötsligt skulle Uefa hänga ut någon för något som alla gör och taadaaa vem fick ta skiten? Eduardo. Under tiden gjorde de nya ansträngningarna sig påminda och småskador blev vardag och formen infann sig aldrig. För att fortsätta spela fotboll behövde Eduardo spela alagsfotboll och den tiden fanns inte i Arsenal så det blev Ukraina.
Och nu var han tillbaka. På bänken. Jag var rädd att han inte skulle få spela alls och sjöng med de otaliga gånger som våra fans struntade i att hylla vårt lag som piskade in 5 mål och istället vrålade efter Eduardos ankomst.
Eeeeeeeeeeeduuuuaarrrdoooooo.
Sen kommer han in och visst fan gör han mål. Ett riktigt klassavslut. Och vi applåderar. Visst vi har 5-0 och kan bjuda på det men jag tror fan att vi hade applåderat målet om det så var matchens enda. Jag hade gjort det. Och jag vet inte varför. Hur fan har människan lyckats sätta sig i huvudet på mig så jävla hårt att jag inte hade brytt mig om att han sabbat för laget jag följer tjugofyra-sju?
Det måste bero på hans klass. Som spelare och människa. Han har blivit Arsenallegend trots att han varit skadad mer än han spelat. Kanske är det för att han gjorde mål när jag såg min första match på Emirates mot West Ham första januari 08. Det är svårt att säga.
All the best Eduardo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
