Det regnar ute....

Så... när man vaknar med ett knullrufs utan samlag och ett morgonstånd utan styvhet, då vet man.

Man kliver ur sängen och sätter foten på sin mobiltelefon som ger ifrån sig ett knak och efter att snabbt avlägsnat foten från den lilla återstoden av teknik slår man tån i sängstolpen, då vet man.

När man kommit till sans efter svordomarna märker man att den lilla fis man så nöjt släppte innan man somnade kvällen före har lämnat ett märke på det vita lakanet, då vet man.

När man väl kommit ur sovrummet och in på toan och precis äntrat ringen och klippt av märker man att pappret är slut och det enda som återstår är att sätta sig i duschen för att hålla någon form av personlig hygien, då vet man.

Väl ute i tamburen uppmärksammar man att tidningen lyser med sin frånvaro och man får äta frukosten utan litteratur, då vet man.

Efter att ha suttit i telefonkö en kvart skäller man sedan ut en telefonist från Tele2, till följd av felkopplingen som gjorts fem minuter tidigare och när man väl kommer underfund med detta och får be om ursäkt, då vet man.

Sedan tar man sig ut i det underkylda novemberregnet som letar sig igenom ens sommarjacka och även om man skyler sig till viss del avhjälps detta av en glad billist som snittsigt sprutar en vattenpöl a la norra ishavet över en och då vet man.

Efter att ha tagit del av masshysterin och fått sin vaccinspruta (H1N1) som man i sista sekund ändrade från att stickas i vänsterarmen, eftersom man trots allt skriver med den handen (jag iaf.), till att få den i högran, då vet man.

Väl hemma huttrande med en begynnelse till lunginflamation slår tanken en att man trots allt inte har använt en penna mer än fem effektiva minuter senaste veckan och misstaget blir än mer uppenbart när högern krampar satan-i-helvete när man sitter på toan igen med en nyinhandlad Lambirulle och ska torka bort det värsta av sprutjävelns bieffekt som visar sig vara diarré, då vet man.

Till slut ger man upp och försöker hitta en någorlunda komfortabel position i sängen utan att armen ska värka och helt plötsligt slår det en att...

...på något ställe i denna vida värld har ett stackars litet barn fötts som en gång kommer växa upp till att bli en Tottenham Hotspurs supporter och detta borde man ha förstått för jävligt länge sedan. Man borde ha VETAT detta i samma minut som man trampade sönder sin mobiltelefon, hukade i duschen med munstycket mellan skinkorna eller när man fick 4 gradigt vatten stänkt över hela kroppen av en cepebillist.

Jag tackar helt enkelt för den 10e november och önskar alla nyfödda barn en roligare uppväxt än den stackars Sp*rssupportern.

PS.
Det är inte tjejen i brevet som är med i filmen.

DS.