Adebayor + Wengersången och Looking for Eric

Med landskamper runt knuten är det lite smådött på fotbollsfronten och därför finns det plats för Adebayor. Jag får magkramp när jag läser. "Jag ser dem som mina bröder". Jaha, men du skulle tydligen tjäna lika mycket själv som dina tre bröder, Clichy, Song och Eboue, gör tillsammans. Som 23åring tjänade han Afrikanska statsskulder men tyckte ändå att han måste tänka på sin pension så han gnällde till sig ännu mer pengar och ytterliggare ett år senare räckte inte heller dessa pengar och då hamnade han i City där man torkar sig i röven med tusenpundare. Nu möts vi om en dryg vecka och i ärlighetens namn skiter jag fullständigt i Greedybayor. Det han har lärt sig i Arsenal och av Wenger är för jävla mycket för en fjant som han. Kan hans "bror" Song trampa på en av hans pungkulor så är jag nöjd.

Sådär då var det roliga avklarat. I dagens Arseblog finns två bra länkar (1 och 2) och ett skönt resonemang som handlar om pedofilsången som Wenger fick utstå senast mot United. Att man inte flippar ur totalt som tränare när man får höra en sån jävla anklagelse i ett offentligt rum ger all heder åt Arsene! Jag antar att nu när några tidningar tagit bladet från munnen så kommer resten följa ganska kvickt så efter helgen kommer Aftonbladet ha en översättning till de som inte kan översätta själva.

*Uppdaterat*

Nu när fan är lös har även Chelseas Kakuta deal blivit avgjord och man har blivit dömda till att inte få registrera nya spelare de kommande två transferperioderna. De har tydligen uppmanat Kakuta att bryta sitt kontrakt med Lens och flytta till London. Jag förstår ingenting av vad Fifa håller på med. Eller jo det gör jag. Ashley Cole var ungefär samma sak så visst har Chelsea skellett i garderoben. Men de spanska klubbarna då? De håller år in och år ut på med att destabilisera spelares status i sina klubbar så att de äntligen kan köpa spelaren de är ute efter. Se bara på Henry som till slut stack till Barca efter mångåriga kampanjer att bli värvad av dem. Och Cesc. Barcelona har fan en jävla stab med journalister och blivande presidenter som ska eller redan har köpt Cesc, vilket är patetiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker itne om Chelseas värvningskampanjer men just nu letar Fifa på en ö istället för att koncentrera sig på en halv ö. Vilket jävla tjohej det är och har varit den senaste tiden. Och ska ni tvunget hålla på att jävlas, gör det konsekvent då för faaan!

Det verkar som om alla förbund gjort en riktig kraftansamling mot klubbarnas auktoriteter och för att visa vilka som bestämmer har de gjort sitt allra värsta för att visa sin överhöghet. Jag köper det inte. Håll er till VM och EM och att bestraffa litauer.

Jag var i tisdags och såg en förhandsvisning av "Looking for Eric" som handlar om en United supporter som fuckat upp sitt liv (United och uppfuckat liv... vilken skräll). In kommer då Eric Cantona och ställer allt till rätta med sina härliga klické citat. Cantona framställs i filmen som en störtskön kille som inte är främmande för att röka gräs eller dricka vin/sprit mitt på dagen och det är väl härligt. Filmen är bra, relativt bra, har en bra historia och man får se massa highlights från Cantonas karriär samtidigt som Eric (supportern) klarar upp sitt och sina barns liv med hjälp av Cantona och grabbarna grus nere på puben. För en Gooner missar dock Cantonas roll en vital punkt. Visst kan en deja vu tillbaka till alla otroliga mål killen gjorde vara rätt trevligt eftersom det (trots färgen på tröjan) var en bra fotbollspelare men det man verkligen är intresserad av, karatesparken, nämns bara en gång. "Vad gjorde du de nio månaderna du var avstängd? -Jag lärde mig spela trumpet". Frågan är väl inte vad gjorde du? utan VARFÖR? Nån jävla demon måste finnas där bakom King Cantona och när han är hjälte i en film kan han väl vara ärlig och ta det som är jobbigt också? Men icke. Se filmen är mitt förslag. Den är skön, humoristisk och rörande, men Cantona som skådis och som spelar sig själv... nja.