Nervositeten inför avgörandet

Det drar ihop sig. Ikväll blir det Champions League och ska sanningen fram så är nervositeten på topp. Förra året vid den här tiden var det inte alls samma tryck. Chansen att vinna ligan hade avtagit och återkommit och Liverpool skulle slås ut. Ett Pool fan sa till mig att han inte trodde Pool skulle ha en chans och där någonstans rasade allt samman.

Problemet är att förutsättningarna inte är vad de borde vara. Efter en säsong där vi varit i gungning väldigt många gånger har det lämnats alldeles för många frågetecken outrätade. Vilka spelare stannar efter ännu en säsong utan titlar? Förra året kände Flamini och Hleb att det var dags att packa sina väskor, av alla jävla människor var det dessa herrar som ville iväg. Som Gooner försvar man sig direkt med att Flamster skulle ha så jävla mycket pengar och Hleb trivdes inte i London. Ponera att vi vunnit ligan. Jag är 100% övertygad om att minst en av herrarna hade stannat kvar i klubben. Denna säsongen befinner sig väldigt många i samma sits som Flamini och Hleb gjorde i sultet av förra. Cesc är på tapeten överallt och även fast han hela tiden bedyrar sin trohet till Arsenal så vill han vinna titlar. Walcott och van Persie ska också ha nya kontrakt, men det verkar inte som de vill skriva på dem än. Väntar man för att se hur det går? van Persie har uttalat sig massor med gånger om att det handlar om att vinna titlar, inte att spela vacker fotboll och varför ska han stanna när inget händer? Om van Persie sticker, kommer Cesc stanna? Om Cesc sticker kommer inte van Persie stanna! Jag är som sagt riktigt jävla oroad.

Detta är anledningar till att Villareal måste få stryk, eller åtminstone åka ur CL efter två matcher. Sen väntar antagligen United som är regerande mästare i allt (Rooney leder ligan i kast med liten fotboll mot domare). Slår vi United? Tveksamt...

Visst ska vi slå Villareal alla dagar i veckan men vi vet mycket väl att vi inte trivs med att stå inför "en säker seger". Nu tror jag visserligen på vinst ändå men sedan väntar som sagt United (med 80% säkerhet) och då står vi inför samma dilemma som förra säsongen, att möta ett Premierleaguelag 3 ggr på kort tid och med stor säkerhet kommer vi gå ur den kampen med en seger i den minst viktiga matchen. Pessimist javisst!

Som sagt vi står inför ett avgörande. Eller jag målar upp det som det i alla fall. Jag tror stenhårt på alla i laget som säger att det är i Arsenal de vill spela och vinna eftersom jag måste tro på det. Vad den lille realisten i bakhuvudet tror och funderar över tar sig väldigt sällan uttryck men ibland blir det en sådan blog!

Nu lämnar jag över tills ikväll, jag vågar mig inte på en bedömning av hur bra Pires och Cygan kommer vara eller är. Jag tänker inte gissa på någon startelva med så många frågetecken som finns i truppen (Nasri, Walcott) och på taktiktavlan(4-5-1 el. 4-4-2 osv.).

Jag hoppas innerligt på seger! Come on the Arsenal!