På väg till Wembley. Det var ett tag sen sist. Nu bär det av den 27e februari. Den förmodade ångesten mot Ipswich fick man som ett brev på posten. Första halvlek var en enda orgie i missade halvchanser. Bendtner var magnifik; för att vara en striker så slår han de bästa inläggen i Arsenal. Det är lustigt att se samma signaturer på samma forum racka ner på Nicklas match efter match trots att han är en av de bästa på plan.
Målet var lika magnifikt som viktigt. Svepande boll från Wilshere tas ned av Bendtner med en yttersida i full fart för att sedan dra en back med en fin liten vrickning och sedan glida förbi nästa man med en touch och sedan precissionscurla bollen in i mål. Henry hade inte gjort det bättre.
Resten var formalia. Arshavin gör två assist i en för övrigt lika tam match som vanligt för ryssens del. Koscielny gjorde "fan vad fet jag är" målgesten och Cesc pillade in den mellan benen på målvakten (yeah I said it). Och pang så ska vi spela en efterlängtad final och förhoppningsvis vinna den där titeln som vi behöver skitnödigt mycket.
Nu till lite mer smålustiga begivenheter. Andy Gray får kicken från Sky. Efter att han skojat friskt med Richard Keys om kvinnliga domares kvalifikationer så drar Sky upp en annan incident (tydligen bad Gray en kvinnlig medarbetare att stoppa ner mikrofonen i hans byxor) och lämnar det som anledning till kicken. Att både Gray och Keys är två rövhål vet man ju sedan länge men de har lyckats hålla masken (förutom en del missar här och var) så länge de varit i sändning. Nu glömde de att mickarna var på och Gray får tacka för sig.
Nåja, Keys och Gray är rövhål. Deras kommentarer går dock ut över fler. Förutom Sian Massey (linjedomaren) så är nog inte Kenny Dalglish speciellt nöjd med Gray. Keys, Gray och Kenny måste ha träffats ganska många gånger och som rediga gubbgubbar har väl kvinnor diskuterats på alla möjliga vis. Slutsatsen att Kenny har ungefär samma uppfattning om kvinnor som Keys och Gray är inte speciellt långt borta.
Så som seriös bloggare tänker jag peka ut Kenny Dalglish som en uttalad sexist och snuskgubbe.
F.ö. så är det underhållande att läsa kommentarerna på ABs artikel. Tydligen tycker ett gäng gubbar (?) att det hela bara är trams och klassar det hela som PK. Eftersom det tydligen är PK att ta itu med sexism på arbetsplatser och åtgärda dylika missförhållanden så ber jag att få gratulera dessa herrar. By the way, I was being sarcastic.
PK hade varit att säga att kvinnor visst kan offsideregeln när de uppenbarligen inte kan den. Nu kan kvinnor bevisligen offsideregeln (Sian hade ett antal korrekt bedömda offsideavvinkningar) och därmed kan det knappast vara på plats att vara varken K eller PK.
onsdag 26 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Ambivalens över intresset
Vi börjar med att backa ett par år och så tänker vi över känslorna som ploppar upp när vi smakar på orden: Carling Cup, mmmmm. Namn som Jay Simpson, Nacer Barazite och Sanchez Watt samt ett helt gäng andra dyker upp i minnet. Man brydde sig inte ett skit mer än att det skulle bli förbannat kul att se Arsenals kommande generation rasta Wigan eller Sheffield United. Nu har visserligen några spelare krånglat sig vidare in i a-laget men när det begav sig rankades Carling Cup som det minst prioriterade för Arsenals vidkommande.
Spola framåt och ta-daa nu satsas det banne mig på titeln. Redan för ett år sedan ställde jag mig själv frågan här i bloggen om det inte var dags att ta även denna cup på lite allvar. Det var ett första tecken på att titeldesperationen som vi har blivit påprackade av media, motståndarfans och neutrala ganska lång tid hade börjat gnaga på vårt samvete. Kanske var det Sp*rs titelvinst som satte spiken i kistan, jag menar, om Sp*rs har tagit en titel senare än oss så blir det reaktion. Och inte mig emot.
Jag tycker fortfarande att det är en reservlagscup. Däremot är det så att Arsenal inte har haft tillräckligt bred trupp för att spela ett reservlag utan att ha behövt blanda in åtminstone 6 juniorer i startelvan. Så är inte fallet längre. Förutom att vi är i semifinal mot ett championshiplag (vilket ska vara vinst 8 dagar i veckan) så känner jag suget efter att täppa till truten på förstå-sig-påare. Visst, de kommer att använda samma förklaring som vi själva använt i ganska många år, att det är en nerprioriterad cup, och vi kommer att använda deras retorik att det numera är slut på titeltorkan.
Det som också behöver ingjutas i truppen är en vinnarkultur. En mentalitet som måste sätta sig ordentligt i väggarna på Emirates och i huvudena på våra spelare och sedan plockas fram under vårspurten i ligan, FA-cupen och i Champions League. Man kan säga mycket om Sp*rs, även om det mesta är totalt meningslöst, men de har bevisligen vunnit Carling Cup, följt upp det med en fjärdeplats i ligan och sedan gått vidare från gruppspelet i Champions League.
Innerst inne känner jag en melankolisk oro över var våra ambitioner ligger. När "vi satsar på att vinna ligacupen" blev en tanke att vänja sig vid frågar man sig också om det är där ribban ska ligga? Ska vi sänka oss till Aston Villas, Evertons, Sunderlands eller Boltons målsättningar? Jag försöker tysta dessa tankar med att poängtera det "nödvändiga" steget att börja med att vinna de enkla cuperna innan vi går på de större. Tyvärr skriker som vanligt tankarna högre än det påtvingade förnuftet. Bittert men sant.
Som jag skrev innan så finns det inte att varken kryssa eller förlora på hemmaplan mot ett championshipgäng. Så jag räknar med att vi går vidare. Det ska väl dock antas att vi inte gör mål förrän i 80e eller något, bara för att knyta ett par extra knutar på ett redan gravt intrasslat nervsystem.
Get in there!
Spola framåt och ta-daa nu satsas det banne mig på titeln. Redan för ett år sedan ställde jag mig själv frågan här i bloggen om det inte var dags att ta även denna cup på lite allvar. Det var ett första tecken på att titeldesperationen som vi har blivit påprackade av media, motståndarfans och neutrala ganska lång tid hade börjat gnaga på vårt samvete. Kanske var det Sp*rs titelvinst som satte spiken i kistan, jag menar, om Sp*rs har tagit en titel senare än oss så blir det reaktion. Och inte mig emot.
Jag tycker fortfarande att det är en reservlagscup. Däremot är det så att Arsenal inte har haft tillräckligt bred trupp för att spela ett reservlag utan att ha behövt blanda in åtminstone 6 juniorer i startelvan. Så är inte fallet längre. Förutom att vi är i semifinal mot ett championshiplag (vilket ska vara vinst 8 dagar i veckan) så känner jag suget efter att täppa till truten på förstå-sig-påare. Visst, de kommer att använda samma förklaring som vi själva använt i ganska många år, att det är en nerprioriterad cup, och vi kommer att använda deras retorik att det numera är slut på titeltorkan.
Det som också behöver ingjutas i truppen är en vinnarkultur. En mentalitet som måste sätta sig ordentligt i väggarna på Emirates och i huvudena på våra spelare och sedan plockas fram under vårspurten i ligan, FA-cupen och i Champions League. Man kan säga mycket om Sp*rs, även om det mesta är totalt meningslöst, men de har bevisligen vunnit Carling Cup, följt upp det med en fjärdeplats i ligan och sedan gått vidare från gruppspelet i Champions League.
Innerst inne känner jag en melankolisk oro över var våra ambitioner ligger. När "vi satsar på att vinna ligacupen" blev en tanke att vänja sig vid frågar man sig också om det är där ribban ska ligga? Ska vi sänka oss till Aston Villas, Evertons, Sunderlands eller Boltons målsättningar? Jag försöker tysta dessa tankar med att poängtera det "nödvändiga" steget att börja med att vinna de enkla cuperna innan vi går på de större. Tyvärr skriker som vanligt tankarna högre än det påtvingade förnuftet. Bittert men sant.
Som jag skrev innan så finns det inte att varken kryssa eller förlora på hemmaplan mot ett championshipgäng. Så jag räknar med att vi går vidare. Det ska väl dock antas att vi inte gör mål förrän i 80e eller något, bara för att knyta ett par extra knutar på ett redan gravt intrasslat nervsystem.
Get in there!
söndag 23 januari 2011
Frekvens noll
Har inte blivit mycket skrivet här på sista tiden. Efter förlusten mot Sp*rs lades allt vad ideellt fotbolls- tänkande/skrivande på hyllan. Givetvis plågade man sig själv med att kolla på vareviga match precis som vanligt men när jag tänkte blogga så uppmärksammade jag att jag glömt sätta en rubrik på det senaste inlägget. Bloggverktyget fyllde i det hela med "No Title" vilket var ett lite för starkt tecken för att jag skulle orka.
Men nu sitter jag här igen. Efter att ha spelat ut Wigan hemma, sett RvPs första engelska hattrick och efter att ha missat en fantastisk mängd med målchanser så känns våren riktigt intressant. Ute är det dock januari. Om det finns någon som tycker att januari är en trevlig månad så kan väl de anmäla intresse för snarast lediga tid på rikets främsta lobotomeringsklinik. Det är ju för fan bara grått ute, slasksörja på marken och precis när eländet är på väg att ta slut så vet man lik förbannat att det kommer ett par decimeter snö i februari/mars för att vrida tillbaka klockan till januari igen.
Vad gäller Arsenalbetittande på plats i London så verkar det mörkt. Tid finns det överflöd av men de stekta sparvarna flyger inte in i munnen av sig själv och ekonomin är körd i botten. Därmed får man stå ut med taskiga streamar med kommentatorer som talar på de mest obegripliga språk (läs holländska, mongoliska och valfritt afrikanskt klickspråk). Trots den deprimerande ekonomiska sitsen jag personligen befinner mig i så oroar jag mig så mycket mer för hur fan vi ska fixa en vettig mittback i januarifönstret. Finns det någon på marknaden som man faktiskt vill ha? Samba -pass, Upson -pass-förihelvete-pass, Cahill -meh killen spelar i Bolton av en anledning, Spahic -tackmennejtack.
Önskelistan:
Thiago Silva (Milan): galet bollsäker, relativt snabb, bra på huvudet men ibland otäckt nonchalant.
Vidic (Man Utd): Kommer inte hända men om man får drömma lite så är serben drömvärvningen.
Sen är det nog inte fler jag skulle vilja ha utom möjligtvis Arne Friedrich, mest för att han är tysk.
Övriga transferspekulationer är i min värld totalt ovidkommande. Möjligtvis förtjänar en grupp Arsenalsupportrar en kommentar. De som tycker att det är vettigt att sälja Arshavin och Vela till förmån för Hazard och Chamberlain är nog de mest verklighetsfrånvända jävlarna som någonsin har spelat FM. Visst är grabbarna intressanta men folk har börjat tro att spelarköp är samma sak som att spela texas hold'em på internet. Man satsar mängder med pengar på dam tio och hoppas att man ska träffa floppen. Ibland funkar det men oftast inte. Och när man har Arshavin, ett ess, och Vela, en sjua, och får stryk av andra bättre händer så lägger man sig. Fold. Fail.
Ok, pokerliknelsen gick inte riktigt hem, men vafan, missförstå mig rätt; om man har en jävligt bra spelare som man med ett objektivt öga förstår har ett par år kvar på toppen så ska man väl förfan inte sälja honom bara för att han har en svacka. Statistik är det mest överskattade hjälpmedlet för att kamma hem billiga poänger men trots allt är det ett hjälpmedel. Arshavin har jävligt bra mål- och assiststats. Jämför honom med Rosicky som av någon anledning får massor med sympatier trots att han inte bidrar till ett skit (och det säger jag som ett stort Rosickyfan). Ibland tror jag att det smartaste en spelare i Arsenal kan göra är att dra på sig en riktigt jobbig skada eftersom det medför ett oändligt förtroende från fansen. Med detta sagt så vill jag inte sälja Rosicky heller. Vela kan jag avvara.
Nog för idag. Tro fan att det har börjat snöa igen. Fuckin' hell.
Men nu sitter jag här igen. Efter att ha spelat ut Wigan hemma, sett RvPs första engelska hattrick och efter att ha missat en fantastisk mängd med målchanser så känns våren riktigt intressant. Ute är det dock januari. Om det finns någon som tycker att januari är en trevlig månad så kan väl de anmäla intresse för snarast lediga tid på rikets främsta lobotomeringsklinik. Det är ju för fan bara grått ute, slasksörja på marken och precis när eländet är på väg att ta slut så vet man lik förbannat att det kommer ett par decimeter snö i februari/mars för att vrida tillbaka klockan till januari igen.
Vad gäller Arsenalbetittande på plats i London så verkar det mörkt. Tid finns det överflöd av men de stekta sparvarna flyger inte in i munnen av sig själv och ekonomin är körd i botten. Därmed får man stå ut med taskiga streamar med kommentatorer som talar på de mest obegripliga språk (läs holländska, mongoliska och valfritt afrikanskt klickspråk). Trots den deprimerande ekonomiska sitsen jag personligen befinner mig i så oroar jag mig så mycket mer för hur fan vi ska fixa en vettig mittback i januarifönstret. Finns det någon på marknaden som man faktiskt vill ha? Samba -pass, Upson -pass-förihelvete-pass, Cahill -meh killen spelar i Bolton av en anledning, Spahic -tackmennejtack.
Önskelistan:
Thiago Silva (Milan): galet bollsäker, relativt snabb, bra på huvudet men ibland otäckt nonchalant.
Vidic (Man Utd): Kommer inte hända men om man får drömma lite så är serben drömvärvningen.
Sen är det nog inte fler jag skulle vilja ha utom möjligtvis Arne Friedrich, mest för att han är tysk.
Övriga transferspekulationer är i min värld totalt ovidkommande. Möjligtvis förtjänar en grupp Arsenalsupportrar en kommentar. De som tycker att det är vettigt att sälja Arshavin och Vela till förmån för Hazard och Chamberlain är nog de mest verklighetsfrånvända jävlarna som någonsin har spelat FM. Visst är grabbarna intressanta men folk har börjat tro att spelarköp är samma sak som att spela texas hold'em på internet. Man satsar mängder med pengar på dam tio och hoppas att man ska träffa floppen. Ibland funkar det men oftast inte. Och när man har Arshavin, ett ess, och Vela, en sjua, och får stryk av andra bättre händer så lägger man sig. Fold. Fail.
Ok, pokerliknelsen gick inte riktigt hem, men vafan, missförstå mig rätt; om man har en jävligt bra spelare som man med ett objektivt öga förstår har ett par år kvar på toppen så ska man väl förfan inte sälja honom bara för att han har en svacka. Statistik är det mest överskattade hjälpmedlet för att kamma hem billiga poänger men trots allt är det ett hjälpmedel. Arshavin har jävligt bra mål- och assiststats. Jämför honom med Rosicky som av någon anledning får massor med sympatier trots att han inte bidrar till ett skit (och det säger jag som ett stort Rosickyfan). Ibland tror jag att det smartaste en spelare i Arsenal kan göra är att dra på sig en riktigt jobbig skada eftersom det medför ett oändligt förtroende från fansen. Med detta sagt så vill jag inte sälja Rosicky heller. Vela kan jag avvara.
Nog för idag. Tro fan att det har börjat snöa igen. Fuckin' hell.
måndag 15 november 2010
No title
När United och Chelsea tappar poäng säger sannolikheten att Arsenal sitter ordentligt i skiten. Jag tror inte att det hände förra säsongen så därför blir gårdagens seger i Liverpool en milstolpe. Villa kryssar United och Sunderland skämmer ut Chelsea. Arsenal har alltså tagit vara på en chans att ta poäng gentemot toppkonkurrenterna. Praise the lord. Vad krävs för ligavinst? Tja, att vi vinner resterande matcher. Vi har det alltså i egna händer igen. Hell yes.
Min ovana att titta in på Rosa Tidningens hemsida gör att jag hamnar på Wennmans jävla skräpjournalistik Englandskrönika. Med tanke på hur ofta han har fel i sina tips, stavningar, idiomatiska uttryck (... jag kan fortsätta i en eviget) så är det kanske inte konstigt att han kan få ihop en helsida av självgodhet när han för en gångs skull har rätt. Wennman tittade alltså på oddset och gjorde som han brukar; satsade 10 pund på den största möjliga skrällen enbart för att möjliggöra en artikel om hans otroliga fotbollskunskaper.
Jag må vara svensk och ogilla hur man framhäver sig själv men den här människan retar mig till vansinne. Bara en riktigt jävla världsfrånskild Sunderlandsupporter eller en komplett jävla iq-befriad idiot skulle på ett seriöst plan lägga fram tipset att Sunderland vinner på Stamford Bridge. Att göra det för att vinna pengar (med tanke på oddset alltså) är väl en "ok" förklaring men människan (?(Wennman)) skriver alltså en krönika om hur han förutsåg Sunderlands vinst. Givetvis i efterhand. Efterkonstruktionens mästare. Här kommer en uppmaning: ta dina vinstpengar och skaffa en vapenlicens, köp en pistol, placera mynning mot tinning och avsluta den här affären med flaggan i topp. Eller så kan du väl bara fortsätta att sitta och lukta död hud på något sunkigt hotelrum i Londons smutsigare delar (N17) som alla andra som jobbar på Bladet.
Nu är inte detta en Chelsea-, Sunderland- eller ens Wennmanblogg men när Cashley praktiskt taget gör självmål, då skiner solen.
För övrigt gör Fabianski en bra match. Två i rad alltså, då hänger en megatavla i luften inför matchen mot Spuds.
Min ovana att titta in på Rosa Tidningens hemsida gör att jag hamnar på Wennmans jävla skräpjournalistik Englandskrönika. Med tanke på hur ofta han har fel i sina tips, stavningar, idiomatiska uttryck (... jag kan fortsätta i en eviget) så är det kanske inte konstigt att han kan få ihop en helsida av självgodhet när han för en gångs skull har rätt. Wennman tittade alltså på oddset och gjorde som han brukar; satsade 10 pund på den största möjliga skrällen enbart för att möjliggöra en artikel om hans otroliga fotbollskunskaper.
Jag må vara svensk och ogilla hur man framhäver sig själv men den här människan retar mig till vansinne. Bara en riktigt jävla världsfrånskild Sunderlandsupporter eller en komplett jävla iq-befriad idiot skulle på ett seriöst plan lägga fram tipset att Sunderland vinner på Stamford Bridge. Att göra det för att vinna pengar (med tanke på oddset alltså) är väl en "ok" förklaring men människan (?(Wennman)) skriver alltså en krönika om hur han förutsåg Sunderlands vinst. Givetvis i efterhand. Efterkonstruktionens mästare. Här kommer en uppmaning: ta dina vinstpengar och skaffa en vapenlicens, köp en pistol, placera mynning mot tinning och avsluta den här affären med flaggan i topp. Eller så kan du väl bara fortsätta att sitta och lukta död hud på något sunkigt hotelrum i Londons smutsigare delar (N17) som alla andra som jobbar på Bladet.
Nu är inte detta en Chelsea-, Sunderland- eller ens Wennmanblogg men när Cashley praktiskt taget gör självmål, då skiner solen.
För övrigt gör Fabianski en bra match. Två i rad alltså, då hänger en megatavla i luften inför matchen mot Spuds.
måndag 25 oktober 2010
The sending off
Det var Taksin Shinawatra (?) och Svennis som satte igång City hypen. När den ene inte kunde betala eller skaffa spelare för den delen var det tack och hej. Bygget plockades upp av Abu Dhabi-gruppen och i den vändan köptes en viss Emanuel Adebayor från Arsenal. The-30-goal-one-season-wonder förstod att det fanns pengar i City och när de "riktiga" storklubbarna inte ville ha en nyckfull Togoles som på fritiden bråkade med grannens treåring om gungorna i lekparken fick City of Manchester Stadium duga. Idioten som köpte honom? - Mark Hughes.
Det finns vissa saker som enbart händer för att de "ska" hända. Före detta Arsenal-spelare gör alltid, och då menar jag alltid, mål på oss. De och Drogba. Det slår inte fel. Fråga missfostret Bentley, hjälten Eduardo och en viss Adebayor. Vissa spelar (inte alltför ofta eftersom bänken ska hållas varm) för Sp*rs andra får stående ovationer på Emirates och så har vi de som springer 100 m för att fira framför sina gamla fans bara för att visa att man inte har nån klass alls.
Nu har vi äntligen fått revansch. City tvålades till och Adebayor gick mållös av planen. 3-0 på bortaplan mot en titelaspirant som slog Chelsea känns så jävla bra. Nasri är tillsammans med Wilshere säsongens spelare i Arsenal. Tydligen kan även Fabianski göra bra matcher och det känns ju jävligt skönt. All the best to Flappy!
Men givetvis ska det fokuseras på utvisningen. Mancini tror att de skulle vunnit 11 mot 11. Jag förstår inte resonemanget som förs i olika tv-kanaler, på forum och i tidningar. Utvisningen är inget som plockas fram ur ingenstans utan ett resultat av en missbedömd tackling i en målchanssituation. "Ska man följa regelboken så är domslutet rätt", har jag sett/hört på så många ställen att öronen blöder och ögonen tåras.
Ska vi inte följa regelboken så att matchen kan få fortsätta med lika många spelare på plan? Ska vi inte göra det bara på test? Vi backar bandet och låtsas som att det Boyata gjorde inte hände! Vi kör ett komprimerat justitiemord eftersom matchen blir jämnare och lagen kan spela på lika villkor!
När de flesta hatar domarmisstag och delar ut gratis syntester till uruguayaner då är det på sin plats att drömma lite om hur saker kunde ha blivit.
Att det blir en diskussion om det hela är knäppt i sig. Utvisningen är en konsekvens av hur Arsenal spelar. Vi spelar offensivt och förr eller senare hamnar vi i situationer där försvararen kan bestämma sig för att fälla våra spelare eller skita i det. Häng ut Boyata istället. Visst han är ung och oerfaren och gör misstag så att hänga ut honom är givetvis inte snyggt men bespara mig för helvete spaltmeter med spekulationer.
Ge lite cred till Clattenburg som inte alltid har alla hästar hemma och när han nu har det så kan han väl få en klapp på axeln istället för att hamna i vägen för drömmares utopier.
Till slut tänkte jag be om ursäkt å Arsenals sida. Förlåt för att vi spelar bländande fotboll som sätter motståndare i jobbiga situationer där de måste välja mellan att ta en utvisning eller inte.
Piss off!
Det finns vissa saker som enbart händer för att de "ska" hända. Före detta Arsenal-spelare gör alltid, och då menar jag alltid, mål på oss. De och Drogba. Det slår inte fel. Fråga missfostret Bentley, hjälten Eduardo och en viss Adebayor. Vissa spelar (inte alltför ofta eftersom bänken ska hållas varm) för Sp*rs andra får stående ovationer på Emirates och så har vi de som springer 100 m för att fira framför sina gamla fans bara för att visa att man inte har nån klass alls.
Nu har vi äntligen fått revansch. City tvålades till och Adebayor gick mållös av planen. 3-0 på bortaplan mot en titelaspirant som slog Chelsea känns så jävla bra. Nasri är tillsammans med Wilshere säsongens spelare i Arsenal. Tydligen kan även Fabianski göra bra matcher och det känns ju jävligt skönt. All the best to Flappy!
Men givetvis ska det fokuseras på utvisningen. Mancini tror att de skulle vunnit 11 mot 11. Jag förstår inte resonemanget som förs i olika tv-kanaler, på forum och i tidningar. Utvisningen är inget som plockas fram ur ingenstans utan ett resultat av en missbedömd tackling i en målchanssituation. "Ska man följa regelboken så är domslutet rätt", har jag sett/hört på så många ställen att öronen blöder och ögonen tåras.
Ska vi inte följa regelboken så att matchen kan få fortsätta med lika många spelare på plan? Ska vi inte göra det bara på test? Vi backar bandet och låtsas som att det Boyata gjorde inte hände! Vi kör ett komprimerat justitiemord eftersom matchen blir jämnare och lagen kan spela på lika villkor!
När de flesta hatar domarmisstag och delar ut gratis syntester till uruguayaner då är det på sin plats att drömma lite om hur saker kunde ha blivit.
Att det blir en diskussion om det hela är knäppt i sig. Utvisningen är en konsekvens av hur Arsenal spelar. Vi spelar offensivt och förr eller senare hamnar vi i situationer där försvararen kan bestämma sig för att fälla våra spelare eller skita i det. Häng ut Boyata istället. Visst han är ung och oerfaren och gör misstag så att hänga ut honom är givetvis inte snyggt men bespara mig för helvete spaltmeter med spekulationer.
Ge lite cred till Clattenburg som inte alltid har alla hästar hemma och när han nu har det så kan han väl få en klapp på axeln istället för att hamna i vägen för drömmares utopier.
Till slut tänkte jag be om ursäkt å Arsenals sida. Förlåt för att vi spelar bländande fotboll som sätter motståndare i jobbiga situationer där de måste välja mellan att ta en utvisning eller inte.
Piss off!
onsdag 20 oktober 2010
Mind games
Det skrivs väldigt sällan i den här bloggen. Well... jag antar att jag inte har så mycket ork att lägga på blogginlägg och istället för att skriva skit väljer jag att inte skriva alls. Nu händer det dock att orken finns där eller åtminstone att exceptionella uppstår. Nu var det upplagt för att något fint och rörande skulle inträffa och då får man passa på och plita ner ett par rader.
Hade det varit en vanlig match hade man lika gärna kunnat skriva spaltmeter om Jack Wilshere som slår igenom med buller och bång. Förutom Arsenalsupportrar som jag själv som sett Jack ett par år nu trots att han bara är 18 så hyllas han av egentligen alla just nu. Detta trots att han hittar på skit i princip i varje match. Tyvärr finns där en del benknäckartendenser och tar inte Wenger tag i det ordentligt så är Jack en liten herre som kan få mr Wenger att bita sig i röven för sina principer. Såja, Wilshere avklarad.
Tillbaka till 5-1 mot Donetsk. Känns inte vidare lönt att skryta med målrekord över 3 matcher (14 st) eller Chamakhs rekord med mål i sex raka CLmatcher. Däremot var Eduardo tillbaka på Emirates med sitt nya lag. Och han gjorde kvällen. Gooners ställer sällan upp och bjuder till med en grym inramning på hemmamatcherna och så var inte fallet denna kvällen heller. Knäpptyst i en halvtimme sedan bröts tystnaden med skanderandet av Eduardos namn. Det var vackert, det var högljutt och framförallt var det värdighet på en hög nivå. Sällan har jag varit så stolt över våra fans. För det känns som att vi (Arsenal) på något underligt sätt är ansvariga för det som Martin Taylor gjorde mot Eduardo och därmed konsekvensen att han försvann från klubben. Det är en konstig känsla eftersom Eduardo inte har gjort speciellt mycket för klubben på planen mer än att han varit oerhört ödmjuk och värdig. En Arsenalspelare i perfektion som fått ta en massa skit.
Först kom benbrytandet att handla om hur fin och trevlig Taylor är och inte alls om konsekvensen av hans "trevlighet". Sedan efter rehab så filmade Eduardo en (1) gång och helt plötsligt skulle Uefa hänga ut någon för något som alla gör och taadaaa vem fick ta skiten? Eduardo. Under tiden gjorde de nya ansträngningarna sig påminda och småskador blev vardag och formen infann sig aldrig. För att fortsätta spela fotboll behövde Eduardo spela alagsfotboll och den tiden fanns inte i Arsenal så det blev Ukraina.
Och nu var han tillbaka. På bänken. Jag var rädd att han inte skulle få spela alls och sjöng med de otaliga gånger som våra fans struntade i att hylla vårt lag som piskade in 5 mål och istället vrålade efter Eduardos ankomst.
Eeeeeeeeeeeduuuuaarrrdoooooo.
Sen kommer han in och visst fan gör han mål. Ett riktigt klassavslut. Och vi applåderar. Visst vi har 5-0 och kan bjuda på det men jag tror fan att vi hade applåderat målet om det så var matchens enda. Jag hade gjort det. Och jag vet inte varför. Hur fan har människan lyckats sätta sig i huvudet på mig så jävla hårt att jag inte hade brytt mig om att han sabbat för laget jag följer tjugofyra-sju?
Det måste bero på hans klass. Som spelare och människa. Han har blivit Arsenallegend trots att han varit skadad mer än han spelat. Kanske är det för att han gjorde mål när jag såg min första match på Emirates mot West Ham första januari 08. Det är svårt att säga.
All the best Eduardo!
Hade det varit en vanlig match hade man lika gärna kunnat skriva spaltmeter om Jack Wilshere som slår igenom med buller och bång. Förutom Arsenalsupportrar som jag själv som sett Jack ett par år nu trots att han bara är 18 så hyllas han av egentligen alla just nu. Detta trots att han hittar på skit i princip i varje match. Tyvärr finns där en del benknäckartendenser och tar inte Wenger tag i det ordentligt så är Jack en liten herre som kan få mr Wenger att bita sig i röven för sina principer. Såja, Wilshere avklarad.
Tillbaka till 5-1 mot Donetsk. Känns inte vidare lönt att skryta med målrekord över 3 matcher (14 st) eller Chamakhs rekord med mål i sex raka CLmatcher. Däremot var Eduardo tillbaka på Emirates med sitt nya lag. Och han gjorde kvällen. Gooners ställer sällan upp och bjuder till med en grym inramning på hemmamatcherna och så var inte fallet denna kvällen heller. Knäpptyst i en halvtimme sedan bröts tystnaden med skanderandet av Eduardos namn. Det var vackert, det var högljutt och framförallt var det värdighet på en hög nivå. Sällan har jag varit så stolt över våra fans. För det känns som att vi (Arsenal) på något underligt sätt är ansvariga för det som Martin Taylor gjorde mot Eduardo och därmed konsekvensen att han försvann från klubben. Det är en konstig känsla eftersom Eduardo inte har gjort speciellt mycket för klubben på planen mer än att han varit oerhört ödmjuk och värdig. En Arsenalspelare i perfektion som fått ta en massa skit.
Först kom benbrytandet att handla om hur fin och trevlig Taylor är och inte alls om konsekvensen av hans "trevlighet". Sedan efter rehab så filmade Eduardo en (1) gång och helt plötsligt skulle Uefa hänga ut någon för något som alla gör och taadaaa vem fick ta skiten? Eduardo. Under tiden gjorde de nya ansträngningarna sig påminda och småskador blev vardag och formen infann sig aldrig. För att fortsätta spela fotboll behövde Eduardo spela alagsfotboll och den tiden fanns inte i Arsenal så det blev Ukraina.
Och nu var han tillbaka. På bänken. Jag var rädd att han inte skulle få spela alls och sjöng med de otaliga gånger som våra fans struntade i att hylla vårt lag som piskade in 5 mål och istället vrålade efter Eduardos ankomst.
Eeeeeeeeeeeduuuuaarrrdoooooo.
Sen kommer han in och visst fan gör han mål. Ett riktigt klassavslut. Och vi applåderar. Visst vi har 5-0 och kan bjuda på det men jag tror fan att vi hade applåderat målet om det så var matchens enda. Jag hade gjort det. Och jag vet inte varför. Hur fan har människan lyckats sätta sig i huvudet på mig så jävla hårt att jag inte hade brytt mig om att han sabbat för laget jag följer tjugofyra-sju?
Det måste bero på hans klass. Som spelare och människa. Han har blivit Arsenallegend trots att han varit skadad mer än han spelat. Kanske är det för att han gjorde mål när jag såg min första match på Emirates mot West Ham första januari 08. Det är svårt att säga.
All the best Eduardo!
söndag 22 augusti 2010
Säsongsinledningen
1-1 borta på Anfield. Låter helt ok om man bortser från omständigheterna. Liverpool gör 1-0 med 10 man på plan. Kändes som att man ville skriva av säsongen direkt. Vi har svårt att tränga igenom handbollsförsvar med 11 man och med 10 man mot oss blir det ännu svårare. De dödlägen som uppstår bryts ofta när motståndarna försöker spela lite eget spel och dra upp anfall som vi sedan kan utnyttja i snabba omställningar. Med 10 man händer inte det. Det som är väldigt skönt med årets upplaga av Arsenal är att vi gör ett grismål mot ett annat topplag. Kanske är Chamakh rätt person för att vi ska vinna en titel i år. En spelare som gör en relativt svag match men ändå krigar till sig ett väldigt viktigt mål. Spelare som kan göra grymt snygga mål efter flödande spel över hela planen har vi i överflöd men Chamakh har viljan att svina in både Reina och bollen i mål och i längden är det helt avgörande.
Sedan såg vi vacker fotboll på Emirates och sex mål som lika gärna hade kunnat vara 12 eller 15. Blackpool var numret för litet över hela planen och höll siffrorna "nere" med fina räddningar och vår egen ineffektivitet. Jag har tyvärr inte hittat några riktigt snygga rubriker som passar för att beskriva Walcotts match så jag hittar på min egen. Threeo var magnifik. Ja, det var bara Blackpool med en spelare mindre större delen av matchen men det finns dagar för att gnälla och dagar för att hylla och då kvittar omständigheterna än en gång.
Ett påpekande man bör göra är att vi har spelat två matcher utan våra två bästa spelare med från start. van Persie och Fàbregas kommer bli riktiga tillskott när de har jobbat ikapp sig själva och kanske hade 6-0 kunnat bli 14-0 med van Persie och Cesc som avslutare.
En sista sak som ska sägas är att vi spelar ett mittfält utan en uttalad defensiv spelare. Visst erbjuder Diaby muskler och längd men att kalla honom defensiv är att töja långt på verkligheten. När vi har tillräckligt många mittbackar friska och tillgängliga kommer Song att flyttas upp och förhoppningsvis styra upp defensiven på mitten. Kan det bara ramla in en målvakt och en mittback sista veckan av fönstret så är vi nöjda och glada. Annars får vi leva med vad Wenger ger oss, vilket inte är så dumt det heller.
Sedan såg vi vacker fotboll på Emirates och sex mål som lika gärna hade kunnat vara 12 eller 15. Blackpool var numret för litet över hela planen och höll siffrorna "nere" med fina räddningar och vår egen ineffektivitet. Jag har tyvärr inte hittat några riktigt snygga rubriker som passar för att beskriva Walcotts match så jag hittar på min egen. Threeo var magnifik. Ja, det var bara Blackpool med en spelare mindre större delen av matchen men det finns dagar för att gnälla och dagar för att hylla och då kvittar omständigheterna än en gång.
Ett påpekande man bör göra är att vi har spelat två matcher utan våra två bästa spelare med från start. van Persie och Fàbregas kommer bli riktiga tillskott när de har jobbat ikapp sig själva och kanske hade 6-0 kunnat bli 14-0 med van Persie och Cesc som avslutare.
En sista sak som ska sägas är att vi spelar ett mittfält utan en uttalad defensiv spelare. Visst erbjuder Diaby muskler och längd men att kalla honom defensiv är att töja långt på verkligheten. När vi har tillräckligt många mittbackar friska och tillgängliga kommer Song att flyttas upp och förhoppningsvis styra upp defensiven på mitten. Kan det bara ramla in en målvakt och en mittback sista veckan av fönstret så är vi nöjda och glada. Annars får vi leva med vad Wenger ger oss, vilket inte är så dumt det heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
