Jag får ta på mig den här...

Att Arsenals matcher skulle avgöras av en enskild supporter någonstans långt långt borta från London och i det här fallet Newcastle är nästan lite väl självcentrerat men jag tänker trots det att propagera för tanken. Det kan till och med vara så att väldigt många supportrar gjorde som jag och därmed blev tungan på vågen i matchen mot Skatorna.

Oavsett så är mitt förhållande till Arsenal väldigt självcentrerat. När vi förlorar, eller varför inte tappar en 4-0 ledning, så drabbar förlusten i första hand mig. Att laget tappar poäng gör att jag tar timeouter från internet, tidningar, vänner och de flesta tv-program jag normalt tittar på. Jag skiter i princip i hur spelarna mår efter bottennappen men om de inte skäms ordentligt blir jag ännu mer nedstämd. För att spä på min ilska twittrar bland annat Jack Wilshere och skriver att vi iaf. tog in en poäng på United. Allvarligt, om jag mår så jävla illa att jag undviker all internetkontakt så ska väl i alla fall den lille spjuvern kunna hålla sig borta från mobiltelefonens 4g i åtminstone 24 timmar? Nåja, det var ju trots allt inte hans fel. Det var mitt.

Jag är ingen framåtsträvare när det kommer till smartphones. Eller cellphones överhuvudtaget. Jag driver ofta tesen: hellre "smartguy" with "dumphone" än "dumguy" with "smartphone" och därför sitter jag med en Ericsson från tidigt 2000-tal. För ett par veckor sedan gjorde min mobiltelefon mig tjänsten att tappa en knapp. Inte vilken knapp som helst utan direktknappen till internetwappen som jag antar var "inne" när det inte fanns något 3g eller 4g. Bortfallet löste mitt enda mobilproblem nämligen att just direktknappen ofta satte igång internet när mobilen låg i byxfickan. Detta har kostat mig tiotals kronor men detta slipper jag numer. Nåja.

Jag var orolig inför Newcastlematchen. Jag skulle iväg på en inflyttningsfest och det bjöds på mat plus att man skulle OSA eftersom ingen vill stå med för mycket mat. I ett svagt ögonblick tackade jag för en vecka Ja till att komma. Det var innan jag förstod att om jag skulle komma i något sånär rimlig tid var jag tvungen att missa andra halvlek av matchen. Jag satt alltså med ångesten i halsen och telefonen i handen och grubblade över en vettig anledning till att komma en timme sent till festen utan att nämna Arsenalmatchen. Sen vet vi hur det gick 2-0 efter 3 minuter och jag tänkte att om vi gör ett mål till kan jag med gott samvete vänsterprassla och komma i tid till partajet och slippa ringa och ursäkta min sena ankomst. 25 minter senare var det 4-0 och sveket från min sida var totalt. Jag meddelade en vän att jag skulle hinna med att åka tillsammans med honom till festen. 5 minuter senare gjorde jag dagens andra totala felbeslut. På Arsenal.se hävde jag ur mig något i stil med: "4-0, underbart och tro fan inte att Phil Dowd har varit helt ok". Skulle det bita mig i röven?

Det var ungefär här Arsenal måste förstått att den bloggande idioten tänkte överge skeppet för kvällens nöjen och till råga på allt så sitter han och berömmer en Premier League domare. Först gör Arshavin en snurrfint som Joey Barton, på permission från fängelset, tar som en personlig utmaning. Han lägger in en klassisk Barton tackling som borde leda till ett av de mest solklara gula korten den här säsongen. Dowd släpper givetvis det hela och ger i momentet efteråt Newcastle en frispark. Pure class...

Det blir halvtid och jag tar tag i de rent hygientekniska bestyren. Jag upptäcker att jag kan se ca 10 minuter av andra halvlek och jag förstår med ens åt vilket håll det barkar åt när Djourou byts ut mot den totalt värdelöse Squillaci. Jag står i ytterdörren när jag hör att Diaby tar ett rött kort efter en benbrytartackling av Barton, som än en gång kommer undan både rött och gult kort. Här begår jag det tredje grava misstaget. Jag säger till mig själv: "till och med Arsenal klarar av att hålla en 4 måls ledning i en dryg halvtimme". Yeah right.

På bussen 10 minuter senare tänker jag att till och med min mobiltelefon kan följa den här matchen. Jag tar upp den och börjar trycka på den där jävla internetknappen som ramlade av för ett par veckor sedan. Det jag under 4 års tid lyckats med utan att ta mobilen ur fickan tar mig 5 minuter av spetsade fingertoppstryckningar. 4-2... ok, bara en kvart kvar.

Abstinensen blir ett par minuter senare för stor och jag sätter igång att bearbeta mobilen igen. 4-3.

Sen kommer det oundvikliga 4-4 och min kväll är totalförstörd. Det krävdes en del alkoholhaltiga drycker för att vända en introvert asocial tjurande idiot till en dryg skrikig idiot, men det gick. Gårdagen var för jävlig kan jag meddela. Jag har inte sett straffarna och målen från andra halvlek. Jag kommer nog inte göra det heller. Jag tänker följa efterspelet i textform och hoppas på att jag aldrig kommer över de lättillgängliga visuella hjälpmedel som gör att jag får se skiten.

Hur jävla fånigt det än är så känns allt som om det är mitt fel. Hade jag planerat min lördag bättre (allvarligt vem har fest med start 18.00 en lördag?) så hade det här kunnat undvikas. Jag är säker på det.