Mind games

Det skrivs väldigt sällan i den här bloggen. Well... jag antar att jag inte har så mycket ork att lägga på blogginlägg och istället för att skriva skit väljer jag att inte skriva alls. Nu händer det dock att orken finns där eller åtminstone att exceptionella uppstår. Nu var det upplagt för att något fint och rörande skulle inträffa och då får man passa på och plita ner ett par rader.

Hade det varit en vanlig match hade man lika gärna kunnat skriva spaltmeter om Jack Wilshere som slår igenom med buller och bång. Förutom Arsenalsupportrar som jag själv som sett Jack ett par år nu trots att han bara är 18 så hyllas han av egentligen alla just nu. Detta trots att han hittar på skit i princip i varje match. Tyvärr finns där en del benknäckartendenser och tar inte Wenger tag i det ordentligt så är Jack en liten herre som kan få mr Wenger att bita sig i röven för sina principer. Såja, Wilshere avklarad.

Tillbaka till 5-1 mot Donetsk. Känns inte vidare lönt att skryta med målrekord över 3 matcher (14 st) eller Chamakhs rekord med mål i sex raka CLmatcher. Däremot var Eduardo tillbaka på Emirates med sitt nya lag. Och han gjorde kvällen. Gooners ställer sällan upp och bjuder till med en grym inramning på hemmamatcherna och så var inte fallet denna kvällen heller. Knäpptyst i en halvtimme sedan bröts tystnaden med skanderandet av Eduardos namn. Det var vackert, det var högljutt och framförallt var det värdighet på en hög nivå. Sällan har jag varit så stolt över våra fans. För det känns som att vi (Arsenal) på något underligt sätt är ansvariga för det som Martin Taylor gjorde mot Eduardo och därmed konsekvensen att han försvann från klubben. Det är en konstig känsla eftersom Eduardo inte har gjort speciellt mycket för klubben på planen mer än att han varit oerhört ödmjuk och värdig. En Arsenalspelare i perfektion som fått ta en massa skit.

Först kom benbrytandet att handla om hur fin och trevlig Taylor är och inte alls om konsekvensen av hans "trevlighet". Sedan efter rehab så filmade Eduardo en (1) gång och helt plötsligt skulle Uefa hänga ut någon för något som alla gör och taadaaa vem fick ta skiten? Eduardo. Under tiden gjorde de nya ansträngningarna sig påminda och småskador blev vardag och formen infann sig aldrig. För att fortsätta spela fotboll behövde Eduardo spela alagsfotboll och den tiden fanns inte i Arsenal så det blev Ukraina.

Och nu var han tillbaka. På bänken. Jag var rädd att han inte skulle få spela alls och sjöng med de otaliga gånger som våra fans struntade i att hylla vårt lag som piskade in 5 mål och istället vrålade efter Eduardos ankomst.

Eeeeeeeeeeeduuuuaarrrdoooooo.

Sen kommer han in och visst fan gör han mål. Ett riktigt klassavslut. Och vi applåderar. Visst vi har 5-0 och kan bjuda på det men jag tror fan att vi hade applåderat målet om det så var matchens enda. Jag hade gjort det. Och jag vet inte varför. Hur fan har människan lyckats sätta sig i huvudet på mig så jävla hårt att jag inte hade brytt mig om att han sabbat för laget jag följer tjugofyra-sju?

Det måste bero på hans klass. Som spelare och människa. Han har blivit Arsenallegend trots att han varit skadad mer än han spelat. Kanske är det för att han gjorde mål när jag såg min första match på Emirates mot West Ham första januari 08. Det är svårt att säga.

All the best Eduardo!