Ambivalens över intresset

Vi börjar med att backa ett par år och så tänker vi över känslorna som ploppar upp när vi smakar på orden: Carling Cup, mmmmm. Namn som Jay Simpson, Nacer Barazite och Sanchez Watt samt ett helt gäng andra dyker upp i minnet. Man brydde sig inte ett skit mer än att det skulle bli förbannat kul att se Arsenals kommande generation rasta Wigan eller Sheffield United. Nu har visserligen några spelare krånglat sig vidare in i a-laget men när det begav sig rankades Carling Cup som det minst prioriterade för Arsenals vidkommande.

Spola framåt och ta-daa nu satsas det banne mig på titeln. Redan för ett år sedan ställde jag mig själv frågan här i bloggen om det inte var dags att ta även denna cup på lite allvar. Det var ett första tecken på att titeldesperationen som vi har blivit påprackade av media, motståndarfans och neutrala ganska lång tid hade börjat gnaga på vårt samvete. Kanske var det Sp*rs titelvinst som satte spiken i kistan, jag menar, om Sp*rs har tagit en titel senare än oss så blir det reaktion. Och inte mig emot.

Jag tycker fortfarande att det är en reservlagscup. Däremot är det så att Arsenal inte har haft tillräckligt bred trupp för att spela ett reservlag utan att ha behövt blanda in åtminstone 6 juniorer i startelvan. Så är inte fallet längre. Förutom att vi är i semifinal mot ett championshiplag (vilket ska vara vinst 8 dagar i veckan) så känner jag suget efter att täppa till truten på förstå-sig-påare. Visst, de kommer att använda samma förklaring som vi själva använt i ganska många år, att det är en nerprioriterad cup, och vi kommer att använda deras retorik att det numera är slut på titeltorkan.

Det som också behöver ingjutas i truppen är en vinnarkultur. En mentalitet som måste sätta sig ordentligt i väggarna på Emirates och i huvudena på våra spelare och sedan plockas fram under vårspurten i ligan, FA-cupen och i Champions League. Man kan säga mycket om Sp*rs, även om det mesta är totalt meningslöst, men de har bevisligen vunnit Carling Cup, följt upp det med en fjärdeplats i ligan och sedan gått vidare från gruppspelet i Champions League.

Innerst inne känner jag en melankolisk oro över var våra ambitioner ligger. När "vi satsar på att vinna ligacupen" blev en tanke att vänja sig vid frågar man sig också om det är där ribban ska ligga? Ska vi sänka oss till Aston Villas, Evertons, Sunderlands eller Boltons målsättningar? Jag försöker tysta dessa tankar med att poängtera det "nödvändiga" steget att börja med att vinna de enkla cuperna innan vi går på de större. Tyvärr skriker som vanligt tankarna högre än det påtvingade förnuftet. Bittert men sant.

Som jag skrev innan så finns det inte att varken kryssa eller förlora på hemmaplan mot ett championshipgäng. Så jag räknar med att vi går vidare. Det ska väl dock antas att vi inte gör mål förrän i 80e eller något, bara för att knyta ett par extra knutar på ett redan gravt intrasslat nervsystem.

Get in there!