Chelsea

Meningen var att det skulle komma ut ett litet blogginlägg innan Chelseamatchen för att på nått sätt kanalisera känslorna inför matchen. Så blev det inte, detta tack vare just känsloyttringarna som utspelade sig på Malmös gator mellan 03 och 05. Alldeles för mycket öl fick mig att under några timmar på morgonkröken springa runt och skrika "Ten men went to bed"-ramsan. Glädjen i att håna en exspelare som så ofta uttryckte sin kärlek till samma klubb som jag var kass karma och jag belönades med en sanslös huvudvärk som satte undertecknad ur spel under den här härliga söndagen.

Innan vidare utläggningar så borde man ju skicka iväg ett grattis till David Fjäll på SvenskaFans som inför matchen tippade 1a i halvlek och 2a som slutresultat. När jag såg han tips undrade jag om SF verkligen är så slappa som låter honom jobba full. Nu när han fick rätt (plus att han är Chelseasupporter) så sitter han väl på en liten slant och ett jävla dåligt humör!

Tillbaka till matchen! Mitt illamående och min huvudvärk blev inte direkt bättre när Djourou lyckades göra självmål. Dessförinnan hade Chelsea mest boll och Arsenal sumpat den bästa chansen i form av ett skott (från Fabregas? el. Nasri?) vars retur hamnade framför fötterna på Gallas som inte hann styra in bollen i mål. 1-0 till Chelsea och jag tog en femminuters timeout med en kudde mellan tänderna för att bespara mig en söndertrasad tunga. Kuddmetoden uppskattar säkerligen grannarna som visserligen inte besvärat mig med kommentarer om oväsendet varje helg. Min frånvaro gjorde att jag missade en Denilsonfilmning och en Sagnaräddning. Det tackar jag för.

I andra halvlek hade jag inga förväntingar och det ska sägas att jag sket fullständigt i hur viljelösa våra spelare verkade, dessutom kom karmaidén fram i huvudet. Hade jag haft vett nog att stanna hemma gårdagskvällen så kanske vi hade suttit med en ledning vid det här laget. Detta var någon minut innan den felande länken inom karmatänket tog ett stadigt tag om händelserna. Den engelska domarkåren! Så fort man börjar tro på något så kommer variabel FA och vänder omkull på saker och ting. Allt som oftast hamnar man i förlorarens sitts när en domare hittar på en tavla. Väldigt ofta gynnar detta lag som United och Liverpool men ibland trillar det över och ger Chelsea eller Arsenal en knuff i ryggen framåt. Förra säsongen när vi tog ledningen genom Sagna tilläts Drogba hitta på vad han ville med Arsenalbackar och detta ledde till slut till en förlust. Även v. Persie har blivit felaktigt avblåst för offside i avgörande lägen tidigare säsonger. Men nu var det Arsenals tur att få smaka på välvilja från domrkåren. Robin v. Persie är 2-3 meter offside och visserligen pekar huvuddomaren på något (som ingen vet vad det är) i bildkant men ingen blåser eller flaggviftar och kvitteringen är fruktansvärt snygg! Pang med högern (!) upp i krysset. Huvudvärk och illamående åt helvete, jag undrarhur mycket dopamin och eller endorfin som frisattes i huvudet på mig och plötsligt blev det roligt med fotboll igen. Trodde jag...

3 minuter senare slår Fabregas in en harmlös airball i straffområdet och Adebayor gör sin enda riktigt lyckade aktion som nickar ner bollen till Rocking Robin som skaffar sig utrymme, vänder och skjuter förbi Terry i ryggen och Cech i målet och helt plötsligt leder vi. Jag tror aldrig jag varit närmre en hjärnblödning, ta i trä. Resten av matchen blir överdjävlig men Sagna och Clichy visar upp ett backspel som heter duga och allmänt dåliga Denilson börjar hålla boll och maska tid. Tyvärr de enda plus man kan ge den pojken idag. Cesc var tillbaka som en riktig mittfältstrateg och snart hittar ett skott in i nätmaskorna och allt släpper. Själv var jag ute i köket och förklarade för min bättre hälft att det var skönare att ligga under för då kunde man skita i matchen och cyniskt plåga sig igenom resten av skräpet, nu i ledning finns ju chansen att den här ödets nyck (domare och Robin) skulle sumpas av en målvaktstavla eller liknande. Mild depression gick till panikångest.

Chelsea orkade inte med och vi höll undan snyggt, något vi egentligen aldrig varit bra på och det får väl se som säsongens lärdom. Kan vi göra något åt att inte hamna i underläge mot lag som Ciyt, Villa och Stoke och kanske ha lite ödmjukhet mot lag som Fullham och Hull så vinner vi en titel i slutet av säsongen.

Nu väntar Burnley borta i Carling Cup och av någon anledning så tycker jag att det är så jävla kul att se Wilshere och Vela spela byxorna av dödgrävargäng som tar för allvarligt på Kalle Anka Cup (som t.ex. Sp*rs, Chelsea, Wigan, Burnley och Sheffield U). När många av ungdomarna varit så bra som hittills väntar jag mig att Merida också visar upp samma skills som Ramsey och Wilshere. Men man kan väl inte få allt antar jag.

Kanske ska man sluta skrika ramsor om spelare i motståndarlag en halv natt men så länge man tar sitt straff efteråt så får det vara okey. Trots allt är man supporter och inte representant.